Några tankar om mitt måleri och mina skulpturala former
En olycka i min barndom gjorde att jag under några år inte kunde ägna mig åt några fysiska aktiviteter.
Papper, pennor och kritor blev ett sätt för mig att upptäcka och skapa, vilket följt mig genom åren. Efter
en mekanisk utbildning och många år inom tekniska yrken tog måleriet och det skulpturala skapandet
över helt i början av 1980-talet. Örebro konstskola och Gerlesborgs konstskola på västkusten gav mig
en bra start. Framgångar med representation på bland annat Liljevalchs vårsalong fyra gånger under
90-talet har stärkt mig i tron att jag har något att berätta med mitt måleri. Det jag eftersträvar i måleriet
är att översätta ett intryck, en upplevelse, visuellt eller inifrån kommande, till färg och form reducerat och förenklat, i hopp om att betraktaren kan finna något han/hon kan känna igen.
Som människa och målare påverkas man av det som händer i den stora och i den lilla privata världen.
När man står där med penseln i hand så kan man inte ljuga för sig själv och sin publik. Det blir som
det blir, ibland ljust och lätt och ibland påverkat av dystra och sorgliga händelser i den stora och den
lilla egna världen. Då det gäller det skulpturala strävar jag också efter enkelhet och renhet i form och material. Återanvändning av trä, järn, tegel, plåt m.m. har hög prioritet när jag arbetar med former.
Monumentala verk i brons och dyrbar sten är inte mitt uttryckssätt.
Olle Medin